Du verkar inte kunna se verkligheten längre , du verkar inte vilja eller ha orken kvar att lyssna .
Det skrämmer mig just nu att se hur du har förändras igenom åren . Jag har ändå varit med om mkt med dig.
men detta skrämmer mig enormt .
Du verkar ha tappat greppet om verkligheten helt nu ;(
Hur kunde de bli så ? Kunde jag ha gjort något för att ha förhindrat att det blev så illa som det är ?
Kunde jag ha sagt något som gjort att du skaffat dig hjälp eller nåt liknade ?
Jag vet inte .
Det enda jag vet just nu är att min verklighet är inte din verklighet .
Men hur ska framtiden visa sig ? Jag vill ju ha flera barn , kommer dom inte kunna träffa dig ?
Kommer jag inte kunna vara stolt över min familj för att jag har dåligt samvete över hur min va när jag va liten ?
Jag vet inte ut eller in längre .
Jag vet bara att jag från och med nu har gått vidare .
Första steget är taget nu , små steg .... En lång väg att vandra ..

Jag orkar inte skriva upp mot 8 mail varje dag till dig och förklara att jag älskar min dotter  , att jag inte missköter henne , att jag inte knarkar längre .. .Jag orkar inte sitta och gråta varje dag vid datorn för att du har kommit med nya anklagelser om mig. .
Jag vill bara leva i lung och ro .. Som en vanlig människa ...
Vet du hur jävla svårt det är att göra det när man är " fast " med att tänka och tycka och tvivla om sig själv dag ut och dag in  ?
Jag skyller inte på min barndom helt och hållet .. Jag vill bara bli " fri"

Ledsen men jag måste säga hejdå nu ....