Tystnad känns nästan som fel ord, ignorans känns bättre. Och det har hänt några gånger för mycket för att jag bara ska kunna försöka igen, bara inte bry mig så mycket om det. Jag tror dessutom att en människa som dök upp i mitt liv för en kort tid sedan lika snabbt försvann igen (alltså medvetet försvann igen ) och… ibland kan jag inte låta bli att undra: Är det något fel på mig? Gör jag något eller uttrycker jag mig på något vis som är så pass fel att det knappt går att stå ut med mig?  MEN nej det är inte mitt fel att det inte fungerar mellan oss! detta har bara tagit mig snart 11 år att inse  OH MY GOD! men nu så!

Många gånger tycker jag inte att det ska behöva vara det, men när jag blir nervös eller osäker så kan jag absolut känna mig just precis så, osäker, när jag uttrycker mig, jag kan känna mig lite klumpig.. men… När jag verkligen försöker och det ändå slutar på samma sätt mellan oss.
År efter år ... Så många år med försök och försök efter försök . Och slutet är samma varje gång ....



Men även denna saga har ett slut , dock ett olyckligt slut ....    
            
  * andas ut och känner att det går att andas lite lättare nu  *


// C