Här börjar mina tankar om att människor sviker på det värsta tänkbara sätt, och för att skydda mig mot detta i framtiden vänder jag dessa människor ryggen istället för att gå nära och inse att även jag är värd att älskas även om jag ibland inte ens tycker om mig själv utan dömer mig hårt och har svårt att ta andras vänlighet och genuina omtänksamhet som någonting äkta, de kommer ju ändå att försvinna och lämna mig…

Sanningen är den att jag har sett det på fel sätt, det är inte människorna som sviker utan det är livet som sviker och det kan man inte styra över. Sorg och glädje är delar av verkligheten och det går inte tränga undan utan det man kan göra för att klara sig igenom är att gå igenom känslan och bära med sig de minnena man har och vårda dem ömt tätt inne i hjärtat, det finns alltid en plats för kärlek till dem man har mist och älskat..