Att jag är socialt otränad blir så smärtsamt tydligt så ofta. Ibland känns det som det var så längesedan det bara flöt på att jag undrar om någonsin haft haft den där sociala förmågan överhuvudtaget… det finns det nog andra som gör med. Men jo, den finns där, någonstans. Men pinsamma tystnader, jobbiga situationer och hackande/stakande diskussioner bara sänker mig gång på gång.

… hur jag än skriver inlägget blir det bara osammanhängande, stycket här ovan säger säkert väldigt lite för den som eventuellt läser det, det är på sitt sätt rätt snurrigt för mig med. ( ber om ursäkt för det )

Men jag bevisar gång på gång för mig själv hur kass jag är i vissa situationer. Jag skulle behöva någon med lite tålamod, någon som lät mig vara osäker, för jag kan (kors i taket) vara den skämtsamma, den omtänksamma, dentrevliga eller den nyfikna bara jag tillåts det, bara jag kan växa in i rollen själv och känna mig säker i umgänget.